Pensionär, nyss pensionär!

När jag var tonåring tyckte jag om att promenera överallt i mitt Stockholm även om kvällarna. Jag var helt orädd men var inte heller intresserad av mörka gränder.
Jag kikade upp mot husen och tittade in i lägenheter där det lyste i fönstren så man kunde börja fantisera hur det såg ut där inne. Från trottoaren såg man mest bara gardiner taklamporna i våningarna högst upp i huset men i lägenheter längre ner kunde man se in i lite bättre. Om jag tyckte det såg trevligt ut så flyttade jag givetvis in där, ibland bytte jag i fantasin ut en ful fönsterlampa eller gardinerna.
Det var lätt att se var det bodde gamla människor för de hade alltid väldigt omysiga och ljusstarka lampor. Ibland kunde det vara bara en sorglig lampglob som hängde mitt i taket, då rös jag.
Säkert tänkte jag att jag själv alltid skulle ha varmt och mysigt lampljus i mitt framtida hem.
Nu mer längtar mina ögon ganska ofta efter ett strålande ljust rum där det går lätt att läsa eller pyssla med något. Som tur är har vi nu mer många lampor som är dimbara, vilken verkligt bra uppfinning det är!

Här ovan syns lampan över köksbordet som jag har visat i ett annat inlägg i den här serien och längre in i dunklet syns ljuskronan som nu efter många års trogen tjänst har flyttats till en annan plats. Ljuskronan hade vi över soffbordet, det var ett smycke i rummet tyckte vi, men helt värdelös som ljuskälla. Allt oftare krävde våra pensionärsögon något annat ljus än det man fick från stearinljusen. Så började en sån där trevlig period när vi åkte runt till olika ställen och kikade på lampor. Vi sökte på nätet och letade i inredningsreportage. Men uppgiften kändes svår trots att vi såg flera ganska snygga lampor så gick vi bet. Vi ville ju hitta DEN ultimata lampan som såg rätt ut i vårt hem – tänd som släckt.

Så dök den upp på nätet – lampan som fick oss på fallrepet. Ganska knasig med ginkoblad på ”metallstjälkar” och allt var en byggsats… Med hjälp av support så gick det att bygga ihop delarna rätt. Vi kan höja och sänka ljusstyrkan efter behag. Färgen på ginkobladen är inte lik den naturliga färgen men bladen har samma ton som lampan över köksbordet vilket ger viss harmoni! Lite knas måste man ha i ett hem, det säger vi ganska ofta att vi inte vill bo i en hotellobby.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Först en parentes: Jag tror det var precis i början av 90-talet några av mina elever ropade över skolgården: -Grattis på namnsdagen, Agneta! – Nämen, tack, men jag har inte namnsdag idag, sa jag nog ganska förvånad. Men jodå! Agneta hade hamnat i kalendern (den 21 januari) så de hade rätt! Det är nästan bara gamla tanter som heter Agneta. Men minsann träffade jag en tioårig Agneta på nyårsafton, det var trevligt och under kvällen sa vi flera gånger -Hej, Agneta till varandra!

De tre Agnetorna här nedanför har redan hälsat på varandra in och ut igenom tidens gång!

På första fotot en 6-årig Agneta finklädd som brudnäbb till äldsta syster Barbros bröllop. Besöket hos fotografen minns jag bara tack vare fotot. Annars var det mest utelekar och böcker som intresserade mig. Jag kunde läsa själv men älskade också min mammas fritt berättade sagor.

Det andra fotot på en 19-årig Agneta är taget av en skolfotograf. Jag gick en ettårig fackutbildning i sömnad och vävning. Det var efter att ha hoppat av gymnasiets latinlinje, jag hade haft några jobb i olika affärer, medan jag sökte efter mitt eget jag. Inte visste jag riktigt vad jag ville bli eller göra i framtiden men drömmar fanns ju. Jag tyckte att mina föräldrar var gamla och främst ville jag bli en ung mamma sen kanske textilkonstnär eller författare, journalist eller nånting med inredning. Det där sa jag inte till någon annan – av naturliga skäl nämnde jag det där med barn för min pojkvän så vi jobbade på det! Jag blev gravid och vi skulle snart flytta ihop i en tvåa på Södermalm och den dyraste möbeln vi köpte var en riktig bokhylla för våra få böcker. Biblioteket hade dittills varit mitt andra hem.

Ett bokfoto som visar aktuella böcker till respektive ålder.

Fotot på mig här hemifrån togs häromdagen. Ungefär 57 år har förflutit sedan det andra Agneta fotot. Det är en ansenlig tid som har passerat men jag tycker nog att jag känner igen mig lite i de andra två Agnetorna. Men starkast är självklart minnena av 19-åringen som har klätt sig fint i en grön och orange Marimekkoklänning och med svart polo under. Jag hade tjänat egna pengar och det där var min favoritklänning just då. Rätt rymlig också om det skulle behövas. På fotot som är taget häromdagen är jag klädd i ull. En tunika eller klänning som jag köpte i Skottland för riktigt många år sen. Den är lätt och varm och jag använder den mest som klänning, på vintern med tjocka strumpbyxor till. Kanske hade mitt yngre jag också tyckt om ett sånt mjukt ullplagg, ja, det är jag övertygad om.

Men hur artade sig livet för Agnetorna mellan då och nu kanske någon undrar, antagligen som för de flesta! Lugn, bara lugn kanske skriver jag om det en annan gång.

Om en månad blir jag 76 och ni som passerat vissa åldrar vet vad man tänker om sin spegelbild. Man kan ju låta bli att glo så mycket på sig själv bara öppna för de bra tankarna – att man är unik och fortfarande har mycket att komma med.
Lev väl och blomstra!/Agneta

Har du redan sett det första inlägget om Uppåkratpeten då fortsätter du bara här… Vill du ha en bakgrund till broderiet så söker du: Uppåkratapeten på gång (1)

Broderierna kommer att berätta hur den trakt som kallas Uppåkra befolkades och blev en viktig plats i Skandinavien. Vad som sen gjorde att platsen övergavs efter drygt tusen år har jag ännu inte läst något om men är nyfiken på, kanske vet man det inte men teorier finns säkert. Fotona är inte i kronologisk ordning eftersom alla broderier inte ens är påbörjade ännu.
Ovan syns den sju meter långa broderiplatsen och några av de flitiga kvinnorna som var på plats just den novembersöndag när jag hälsade på!

Man kan nog inte säga att platsen föll i glömska direkt men området övergavs och blev åkermark. På 1930-talet gjordes några intressanta fynd i jorden. Man skulle bygga ett hus och hittade flera meter tjocka kulturlager med spår efter människor som levt där i flera generationer. Utifrån ett foto finns nu den händelsen broderad om än inte riktigt färdig. Hittar du bilen på broderiet? Först 1996 började man utforska platsen igen. Då hade man metalldetektorer till hjälp i sökandet efter metallföremål som till exempel mynt.

På bordet ligger ett foto av kyrkan invigd 1864 i Uppåkra. Kvinnan som själv hade valt att brodera kyrkan bodde nära kyrkan och jag förstod hur glad hon var över broderiet. Hon hade även broderat den gamla 1100-talskyrkan. På platsen har det funnits ett ståtligt trähus, borta sen länge, som kallas konungahallen och som man nu undersöker mer noga. I somras visade man med guidade turer utgrävningarna där och jag ska vara uppmärksam på om det blir så kommande grävsäsong 2025.

Återkommer om Uppåkratapeten efter nästa besök någon gång i vår i Staffanstorps konsthall!

Önskar alla brodöser från Täcklebo BroderiAkademi en skön vila från broderandet. Vila ryggar, händer och ögon!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Känner du till Bayeuxtapeten så vet du kanske att det är ett broderi utfört av kvinnor 1067-1076. Det nästan tusenåriga broderiet är ca 70 meter långt och 50cm brett och beskriver slaget vid Hastings 1066. Kanske är det färre som känner till att en grupp kvinnor i Värmland, på 1990-talet, broderade en 40 meter lång tapet som skildrar en pilgrimsled söderifrån som fortsatte genom Värmland till Trondheim. Brodöserna i Värmland blev inspirerade av Bayeuxtapeten och broderade sin Pilgrimstapet med ullgarn på linneväv. Nu kan man se Pilgrimstapeten i norra Värmland på Utmarksmuseet I Ransby.

Men kom till saken, tänker du, seså stilla dig allt tar tid: Sedan ett år sitter 15 brodöser och broderar på något som de kallar Uppåkratapeten. De gör det flera gånger i veckan i Staffanstorps konsthall och inspirationen kommer både från Bayeuxtapeten och Pilgrimstapeten. Ni förstår givetvis att de inte sitter där hela tiden och inte alla samtidigt men när jag var där en söndagseftermiddag var det hälften av brodöserna som var aktiva. Och vad är det de broderar? Jag berättar mer här nedanför!

Uppåkra i Staffanstorps kommun, en halvmil söder om Lund, befolkades från 100 år, järnålder hos oss, alltså romartid, före vår tidräkning. Broderiet kommer att berätta om hur platsen utvecklades, vad som hände och även hur man på 1930-talet gjorde några uppseendeväckande fynd i det som då var åker sen lång tid. Kulturlagren avslöjar att ett maktcentrum låg här men än har man bara grävt ut 0,2 % av fornlämningen. Dåtidens människor hade mer kontakt med omvärlden än vi vanligtvis tror. Det är så intressant och i bästa fall kan Uppåkratapeten locka till ett historieintresse såväl som förståelse för vad nål och tråd i rätta händer kan få för betydelse.

De som med entusiasm har tagit sig an det här arbetet tillhör Täcklebo Broderiakademi, en rikstäckande förening för alla som gillar fritt broderi. Om jag fattade rätt så broderar alla strikt med det sk Bayeuxstygnet men att de inte bundna till händer och fötter att skapa allt ”korrekt” Det är ju de själva som bestämmer. Jag tänker att det blir ett broderat konstverk med historiskt tema.

Här ovanför bär män något, pinnar kanske, på ryggen och kvinnan väver och kanske står hon i ett hus tolkningen är fri. Som besökare ska man naturligtvis inte röra broderiet därför syns skuggan av min mobil på några foton. Uppåkratapeten broderas med ullgarn på linneväv och blir 14 meter lång och 50cm bred och inte vet brodöserna när den är färdig ”kanske om ett år eller så”!

Att kvinnan till vänster spinner förstår man men vad kvinnan till höger gör är jag osäker på. Hjälp mig gärna med seriösa förslag. Nästa gång jag är på besök ska jag fråga lite mer!

Lev väl! Jula lagom!/Agneta

Vi kom nyss hem från en rätt vintrig och skön promenad i Abbekås, vårt närmaste gamla fd fiskeläge. Meteorologerna har varnat för snökaos längre uppåt landet men snö kunde eventuellt även falla här vid sydkusten. Vi hade vaknat till sol och ett tunt flor av snö, för ett täcke var det långt ifrån, men det var tillräckligt vitt för att solen skulle kunna spegla sig i vidderna. Mössor och vantar letades fram och varma kängor, några minuter i bilen till havet så är vi där. Under vår förmiddagspromenad kom vi att tala om förra promenaden, med goda vänner, just i Abbekås.
Ibland är naturens sceneri och dess invånare alldeles överraskande. Nu handlar det inte om de stora vyerna utan om blommor och bin. Det var redan i början av vår oktoberpromenad som vi såg det. Ett ivrigt bisurr hördes och vi stannade, andra som skulle gå förbi stannade, gick tillbaka och konstaterade att trädet blommade och bina surrade sina jubelsånger och var överlyckliga.
Jag fick berätta flera gånger att det var murgröna som blommade inte själva trädet. Vilket sorts träd som murgrönan klättrat upp i från början var omöjligt att se.
Att murgrönor går i blom kan den uppmärksamme se i toppen av höga träd om man har bra syn eller kikare till hands – men det fina i kråksången var att här är trädet lågt. Jag anar att någon har ansat trädet och skött om det så det har fått den fina formen. Det blev en rolig stund med bina, murgrönan och fascinerade åskådare. (Fotot togs den andra oktober).

Vinterträdet som det såg ut idag 21 november 2024 med lite snö i kronan och moln som bullade upp sig över havet. Lev väl och blomstra!/ Agneta

Idag var det riktigt ruffigt ute! Det var som ett våtkallt omslag i vädret och vi hade tyvärr stor igenkänning av hur november kan vara – eller rättare sagt ÄR. Nu är vi där.
Det var verkligen inte färgstarkt ute idag men annars har det har det varit både milt och färgstarkt utomhus så där i ett par månader här vid sydkusten.

Fotot här ovan är mer färgmilt men se vilka nyanser, höstsådden har kommit upp och det är oktober!

I trädgården har vi medvetet valt växter som får vackra höstfärger och placerat dem strategiskt så de får ståta med sin elegans eller hippa höstfärg. Här är några: trebladsspira Gillenia, Engelmannsvin, japansk lönn ‘Seiun Kaku’, vingad benved ‘Compacta’ och närbild på Engelmannsvin.

Vi har valt en ny strategi för att orka ha trädgård många år till och därför har vi plan-
terat lite nytt och börjat ta bort annat. Här har vi röjt och grävt bort snöbärsbuskar och fått en siktlinje inifrån huset och lite snett ner i trädgården. Det är en kopparlönn som visar något av sin höstcharm på högra sidan av fotot. Fortsättning kommer senare!
Sköt om er och blomstra!/Agneta

För några år sedan läste vi något som fick oss att räkna våra träd! Tomten är på nästan ca 2 500 kvadratmeter och det blev en skojig inventering. En del mindre träd växer här och där men det finns också en hel del riktigt höga och bamsiga träd! Popplarna är tveklöst de högsta träden och de ramar in två sidor av trädgården. På den tredje sidan av tomten har vi ett antal pilar som vi klipper hårt vartannat år. Det stora men samtidigt lite fulsnygga lärkträdet växer mitt i det vi kallar lunden med vårblommor, hasselsnår och några gamla fruktträd. Lite söder om lunden står ett par riktigt stora björkar, eventuellt framtida vedklabbar till våra kaminer.
Runt fötterna på en tredje björk planterade jag 2002 en vit klätterros som heter Seagull och doftar helt fantastiskt under hela blomningen. Se på fotot hur högt Seagull har nått på 22 år.

Anledningen att vi den där gången gick omkring och räknade nämnda träd och katsuran, pimpernöten, näsduksträdet, pilen, sydboken, rönnen, den rödbladiga gleditsian, oxlarna, humleboken, prydnadsaplarna, cypresserna och alla andra träd, var att vi hade läst i tidningen ‘Illustrerad vetenskap’ om vikten av träd: Varje människa behöver minst 30 träd för att så att säga vara självförsörjande på syre. Så där gick vi och räknade och upptäckte att vi hade 84 träd i mycket olika storlekar. Ett av träden är en vacker hängbjörk på sydsidan av tomten och i morgon ska vi hämta en annan sorts björk på Wallströms plantskola i Almaröd 8 km hemifrån. Vi har reserverat en Himalayabjörk alltså en Betula utilis var. jacquemontii. Vi valde en med tre stammar som redan har börjat få den karaktäristiska vita fina barken. Jag kommer att visa den i ett kommande inlägg.
Tillbaka till vårt trädräknande: i vårt lilla hushåll behöver vi alltså minst 60 träd! Det betyder att någon kan få andas syre som våra träd skapar. Vem har inte hör talas om att Amazonas är jordens lungor?

Varje människa på jorden använder 300 kilo syre om året, hur många träd behövs egentligen då?
I vårt tempererade klimat producerar varje träd i genomsnitt 10 kg syre så det är väl enkel matematik. Vi vet redan att utan syre dör vi och om luftens syrehalt sjunker mycket så är det skadligt för oss.
När vi läste det där tänkte vi på iskall skövling av regnskog, andra områden med höjda temperaturer där snart ingen kan bo längre. Funderingarna är inte få, kan jag säga!
Även om mycket känns jobbigt så lev så väl du kan!/Agneta

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken är en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål, hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg jag får läsa mer sen.

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle.

Bokklubben hade möte hos Britta och de åt lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man ska det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller något liknande utan att alls behöva uppskatta personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena och Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu efteråt visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin egen lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta

Nästa år firar vi 30 år i vårt hus, kanske blir det kalas, vi kan sikta på det. Skjuter vi mitt i prick så blir det alltså kalas!
Hur många gånger har vi gått ut och in genom ytterdörren vid entrén? ”…man kan icke räkna dem alla…”! Hur många svettiga sommarfötter, barfota småbarn, gäster med finskorna på, hur ofta har inte vi och andra slaskat in med snömodd, lera eller med höstlöv som klibbat fast på kängorna.
Oändligt många gånger blir det medan tiden bara flyter förbi. Nu var det hög tid att byta ut den gamla, slitna och lite unkna torkmattan mot en ny röd kokosmatta. Vi höll givetvis fast vid idén att få mattan och trägolvet på samma nivå för att vidga utrymmet för hallen. Mats använde den gamla mattan som mall, för att skära till den nya fräscha mattan. Mycket skickligt får han till det hela med alla vinklar och vrår så mattan passar precis!
Du kan ställa dina skor på röda mattan där bakom draperiet där du hängde din jacka.

Restbitarna efter tillskärningen räckte till två mindre mattor; till köksdörren på terrakottagolvet och i Lillkyrka på granitstengolvet. Vi är så nöjda med mattorna plus en sak till som har med huset att göra.

Tidens tand, väder och vind hade åstadkommit otroligt stort slitage på takkupan. Det kanske inte var som ett trolleri precis men nu är det fint igen och vi kan med nöje höja blicken och titta på kupan, bara vi inte tittar på… alltid är det något med hus som ska fixas.

Lev väl och så gott du kan!/Agneta

Min första publicerade bok skrev jag för ganska många år sedan ihop med en kollega, det var en bok för lärare ”Kroppsspåk för alla” utgiven av Specialpedgogiska skolmyndigheten…
Som nyss fyllda 75 detta år debuterade jag som skönlitterär författare – om jag nu vågar använda det ordet. Inspirationen kom från de tio år 1975-1985 då vår storfamilj, tre unga familjer, bodde tillsammans i ett nerlagt åIderdomshem i Viby i Hallsbergs kommun.
När jag inför skrivandet bad om minnen fick jag det mesta och bästa från barnen som växte upp i storfamiljen. Det vackra omslaget fanns på väggen hos min son, bilden var en blyertsteckning från Viby, tecknad av 1979 av Olle Unenge, en av de tre unga papporna i vår storfamilj.
I min bok, Vi kom från Stockholm, är det fyra par med några barn som lämnar Stockholm för att bo kollektivt på landet. De surfade på gröna vågen som många kallade företeelsen. Precis som vi gjorde köper de ett nerlagt ålderdomshem i en fiktiv by; Närkes Vårby. Somligt i romanen liknar självklart sånt som vi i min storfamilj i Viby gjorde.
Viby var Vårby – där leker jag lite med det verkliga kontra det fiktiva. Alla uppfattar inte leken, likadant när storfamiljen från Vårby i romanen åker till storfamiljen i Viby: De gillar genast varandra och tycker att det är som om de hälsar på hos sig själva. Där finns många gemensamma beröringspunkter.

Eftersom minnet av händelser är olika för var person så kändes det omöjligt för mig att skriva en slags neutral rapportbok. Jag hade heller ingen lust att handskas vårdslöst med eller mot mina gamla familjemedlemmar. Jag ville hellre skriva en roman vilket passar mig bättre.

Ingen ska behöva säga: Nej, Agneta så där var det inte.

Här är jag dagen före boksläppet som skedde på fina Magiska Teatern i Vretstorp, på Långfredagen 2024. Gamla storfamiljen och vänner var bjudna till mingel, skratt och prat, dryck fanns med något salt och sött tilltugg.
Jag presenterade boken och mina tankar om skrivandet, det roliga såväl som det svåra.
Jag hade läst Julie Otsukas bok Vi kom över havet och fascinerats av hennes berättelse med många personer och hur hon hade skrivit om ett kollektivt VI som berättade.  Jag fann i den texten att ett kollektivt VI kan fungera som berättarröst. Det passar säkert inte alla läsare men jag ville ha det så. Korrekturläsarna önskade namn på personerna och jag försökte gå dem till mötes men blev lite splittrad av det. Jag tänkte att de visste bäst kanske borde jag ha stått på mig!

De spontana läsarna som har hört av sig till mig har mestadels varit mycket positiva i sina kommentarer; Kunde inte sluta läsa, tidsandan känner jag mycket väl igen, jag ville att boken skulle räcka länge, det där kollektivet i stan var speciellt, fanns dom på riktigt? Och jag antar att tysthet från läsare jag känner kan betyda vad som helst eller att de hade invändningar att komma med. Men vilken bok passar alla?
Jag rodde mitt projekt iland och det är jag stolt över! Men är jag för den skull författare? Inte vet jag men det ju inte därför jag skriver, själva skrivandet kommer inifrån som att man äter när man är hungrig.

Lev väl och blomstra!/Agneta